allt gott /jonte

Jag har läst föregående inlägg och även ditt Lars.

Är själv pappa och är 38 år. Befinner mig just nu i en pågående och väldigt utdragen tvist om mitt barn. Jag vet vad du måste ha gått igenom. Den här kvinnan däremot saknar all vett och reson om hur man ska/får hantera saker, även mot barnet som vi båda har tillsammans, och borde mer få hjälp rent psykologiskt eller bli i någon form tvångsintagen för sitt beteende. Ändå får jag inte vårdnaden och knappt får jag ut umgängesrätten, vilket är så långt gånget att det är den jag strider för. Hon har ett psykologiskt och kontrollerat övertag över barnet och har lyckats att manipulera med både socialen och andra människor. Därav mina misstankar om en viss personlig störning i sammanhanget. Men kan inte sätta fingret på vad exakt.

Så många sömnlösa nätter har det blivit. Det är inte alltför sällan att män oftast tycks hamna i ett slags mörker i sådana här fall eller hamnar som en slags second hand karaktär, som inte prioriteras i första hand utan kommer som ett sista alternativ.

Det har jag iaf fått erfara. Mycket litet tycks behöva för att pappan ska bli av med vårdnaden och umgängesrätt, medan om en moder gör dylikt så kommer de mycket lättare undan. Så är det i det här fallet. Jag har nu dock det juridiska på min sida enl advokaten, eftersom modern ändå råkat göra bort sig eller utmärkt sig markant på många sätt, fast det hon hotar med att säga detta till barnet (vilket jag fått veta) att “pappa kommer att hämta dig från mig med polis” om jag driver igenom detta beslut, i tingsrätten. Hon hotar alltså med att krossa vårt barn för att få bort mig ur sammanhanget och hon fortfarande ska kunna kontrollera barnet. Så här gör terrorister också. Det är en lidelsefull utdragen, och jag anser att social och andra rättsliga väsen borde reagera betydligt mer.

Barnet är idag 8 år. Man tycker att en 8-åring borde kunna genomskåda lite bättre vad som är rätt och fel. Men det inkluderar förstås att barnet fått se båda sidorna.
Jag vill göra det här så transparent som möjligt, men moderna har hela tiden drivit på kampen att trakassera en, och det är inte tydligen olagligt enligt lag, det ska mycket mycket till för att bli juridiskt brottsligt. Så fungerar Svenska lagen.

Eftersom det inte är fråga om alkohol, droger och “fysisk” våld, så gör socialen ingenting. Antingen för att de inte kan göra något heller. För psykisk våld märks inte i form av blåtiror eller annat alltså inte straffbart tydligen.

Vill bara också dela med mig av en berättelse som en vän gjorde nyligen :
Jag har en fantastisk god vän som berättade för mig hur han växte upp med en pappa och mamma som skilde sig. Han växte upp med enbart mamman. Barnets fader uteblev med sin närvaro under hela hans uppväxt. När barnet blev 27 år fick han reda på den chockande sanningen via en bekant, moderna hade i alla år mörklagt och smutskastat barnets far i 27 år med sina lögner, för att hon ville inte att han skulle få träffa honom. Pappan hade desperat drivit på i många år en kamp att få en regelrätt relation med barnet och sedan gav upp helt och hållet, efter att moderns psykiska påtryckningar och terror på pappan, gav vika. När personen fick veta detta, så sa han upp kontakten helt och hållet med mamman, och försökte sedan kontakta pappan. Men då hade det gått så långt med den smärta pappan hade fått utstå genom åren, (tänk er att förlora kontakt med sin son i över 27 år). Han hade även skaffat en ny familj och det här blev alldeles för mycket, det gick inte att hantera känslorna, så han ville inte träffa denna son heller, eftersom sonen hade också sagt att han inte velat träffa sin pappa genom åren, vilket fått pappan att tagit det hårt.

Det fanns liksom ingen koppling mellan fadern och sonen längre mer än det rent biologiska, och det skulle vara en för stor process att bygga band igen och ta igen förlorade år. Så pappan ville inte träffa honom. Och sonen kände ändå det som likgiltigt i pappans beslut (i någon mening). Så de bröt upp.

När man träffar honom idag, så skulle man inte märka något av detta, men han pratar om sina vänner som sin familj, eftersom han känner tydligen att han saknat en sådan.

Därför känns den här kampen viktig.
Men man är inte ensam därute, vilket är en liten tröst på vägen, mitt i allt.

For 8 years I was married and never a problem but from the moment we divorced I became a violent drug abuser, dangerous and untrustworthy. The drug test I took (negativ of course)were not enough to dispell those accusations even I produced a copy of my police record (virgin of course) from France to prove that I am not a violent men , that also useless.

I am on the brink of losing my children alltoghether in court where they plan to use my previous prison comndanation to show that I cannot be trusted and the fact that I have lost my temper shows that I am an animal.

I am making short my story but I left out the fact that I did tried to kill myself when they put me in prison the first time, I had 2 nervous breakdown I cannot sleep more then 3 hours in a row, I need to wash 3 to 4 time a day because I feel dirty inside and I have seen my chidren 36 hours in 2011, I cry like a baby without noticing I am crying , they are destroying me, what on earth have I done to deserve this . It is worst then a bullet in the head they take everything my honnor, my self-estime,my trust in the legal system, Ho god ,they hurt me bad , I want to die every day , I cannot take more I am so tired …